Educator & Author Feature: Inger Nordheden, Freinet

Book: Det trevande försöket
En bok om Freinetpedagogik

THRIVE Nordics: You have been a part of the Freinet movement here in Sweden for many years now. Can you share a bit about the movement and your involvement with it over time?

Inger: I started at the Teacher Training College in Stockholm in 1968, the year that the union occupation in Paris and later also in Stockholm took place. It was a time of faith in the future and a “rebel country”. The Teacher Training College was reformed and senior lecturers from the “field” were brought in to renew teacher education. For those of us who then started our education, it felt just right and it became a natural part of our becoming a teacher. The concept of democracy was praised and we students were encouraged to question and activate ourselves. In my student group, we questioned whether we should have graded grades on our exams or whether we should all have the same grades. We got through group grades, which for me has been crucial in my way of looking at the opportunities people have to influence.

During the seventies, a number of progressive movements emerged. It was called ‘Aktiv Skola‘. Many radical students and even finished teachers gathered there. Seminars were arranged over weekends and several educational groups were formed.

Freinet’s “För folkets skola” had been translated into Swedish and several books by Maria Montessori and Rudolf Steiner were also published in Swedish at the same time. All three old educators (who were all dead then) were dusted off and found to be very modern. All three believed that the school was the guarantor of “Never again war” and many seminars were organized to highlight the different pedagogical directions. Both Montessori pedagogy and Waldorf pedagogy were conducted within the private schools, which did not at all suit those who joined Freinet’s thoughts, but they chose to try to spread Freinet’s thoughts within the, then, state school.

In 1976, the Freinet movement was formed in Sweden, then called the Cooperative the Pedagogy of Work. I joined the group and have since worked to develop Freinet’s pedagogical philosophy.

From the beginning, the Freinet movement organized so-called Work Weeks during the summer holidays and I chose to participate in at least one such week every summer. I took my children with me, we slept on mattresses in a classroom, the children participated in the children’s activities and we adults divided into groups that in various ways furthered our education. These weeks lasted for many years with ebbing out when the children became so big that they no longer want to follow!

Early on, I became part of the group that produced the magazine “Kaprifol”, which started as a very simple product that we in the group worked with every other Tuesday for many years. We typed, we drew pictures, we cut and pasted and then sent each original to a Freinet teacher in Gothenburg, who printed the magazine at the University of Gothenburg’s printing house. After that we took over again and wrote envelopes and sent out the magazine to all members.

As the technology developed, it became more and more a solo job for me and was involved until the magazine became a solely online magazine.

In 1994 Freinetskolan Kastanjen was founded and the year before Drakbergsskolan started in Gothenburg. By then, the school had been communalized and the independent school reform had been implemented. After Kastanjen, Freinetskolan Mimer started in Norrtälje, where Ann Pihlgren became principal after a few years. She then became a leading person in the movement and was chairman of KAP for about ten years. I succeeded her and was also chairman for a very long time. I do not really know but I think it was for about 15 years. Mimer became extremely successful and after a few years it split into two schools and they started Freinetskolan Hugin. Tallbacken in Ljusdal and Freinetskolan in Lund also started in the same vein.

From the beginning, there was no preschool at all in Freinet schools, but nowadays only Tallbacken does not have a preschool. We realized that education should start as early as possible and over the years we have noticed that there is a difference between the children who are “Freinet children” and those who come in later. It is expressed above all in how the children work in groups and how they think about democracy.

Even before we started Kastanjen, I had ended up in the “study day turn”. I was hired by different municipalities and different schools across the country to lecture on how to organize their activities so that the new curriculum Lgr 80 could be implemented in a natural way. I continued this when we started Kastanjen and more and more I came to go around and talk on study days and now I always declared that I built my examples on that I was involved in the Freine movement. After nine years at Kastanjen, I was recruited to the Teacher Training at the Teacher Training College in Stockholm, but I never let go of my commitment at Kastanjen. Thus, I let the prospective teachers meet high school students from Kastanjen who in groups of four came to my lessons in the teacher education to tell about different themes. It was not difficult to find them. If the course was about language development, I asked the students to focus on how we at Kastanjen worked with the students’ mother tongue and asked them to tell about the multicultural school they went to. The students became very good at telling stories and for many years the participation in my courses was grade-based so the students made a lot of effort. Students often thought that the Chestnut students went to an elite school!

After a few years at the Teacher Training College, I became director of studies at the Teacher Training College’s language department and when Stockholm University took over teacher training in 2008, I continued as head of education at the Department of Language Didactics. I stayed there until 2014 when I retired. In the autumn of 2014, they needed a temporary substitute at Kastanjen’s primary school and I then jumped in to help them. This ended up in me staying for four years! It was a fun year with wonderful children and wonderful colleagues. Nowadays I meet the three and work on letting the students write texts, which then become a book, and organize a tea party in English for the three. Right now, all that stuff is down, of course, but I hope we get it in the spring.

Book: Adventures in Education

THRIVE Nordics: Your book “Adventures in Education: The Emergence of the Modern School Movement in Sweden” (translated from the original Swedish: Det trevande försöket: En bok om Freinetpedagogik) was a wonderful and extremely insightful read, offering so much to learn about Freinet pedagogy & principles. What inspired you to write these books & to also have it translated into English? 

Inger: Roger Brett appeared early in the history of Chestnut. He lives in an old house next to Kastanjen and he and his wife in rather older age had a son named Toby. When it was time for Toby to start preschool, the parents realized that there was a preschool a stone’s throw from their house. When Roger made his entrance, everything changed! He was a musician and worked for many years with radio commercials in English. He was born in England but has lived here in Sweden for at least thirty years now. Despite that, he speaks very poor Swedish! However, he understands everything and is very confident in his own language. We met when Toby started at six years old. Then Roger came up and asked if teachers at the school might want to drink coffee on Fridays. During all the years at the preschool, Roger went on Fridays and picked up Toby. At the same time, he asked Evin (who still works in that department) if there was any coffee. Evin made coffee and suddenly she noticed that more fathers were coming to pick up their children just on Fridays, so she baked a sponge cake and offered them. So began a father culture in the Nyckelpigorna department, which developed into a conversation group and suddenly the fathers stayed at the coffee table for a long time; longer than they should because at 5 pm the last of the staff went home and the children headed over to the leisure program. Usually there were one or two children left at that time but suddenly it was a whole lot!

When these children started at the age of six, the fathers were among teachers who did not seem to understand that they would offer coffee and therefore Roger turned to me to see if my middle school students could not arrange a Friday café for the fathers and also look after the children in the meantime. I hung out and for several years these Friday cafes became a good source of income for my class

Once my class and I discovered an English quote on the board. Roger had written something thought-provoking, which was the prelude to a collaboration that is still alive. Every year we arrange tea parties for the three, for example. Since Roger is also an artist, he has over the years decorated various projects and walls at Kastanjen. The latest was “The Tree of Stories” in the Little Library.

Throughout the years, Roger has walked around the school and spoken English with the children. All children speak English with Roger, even the smallest!

When Roger read my book ”Det trevande försöket”, he suggested that he could translate it into English and said that we would be wise to spread it to English-speaking countries! We did not, but he has since also translated my book “Vårt liv på Kastanjen” and most recently Freinet’s own book “För folkets skola” into English.

We have a new project that we will soon start up, namely to start from the “Constants-Truisms” and, like the back door, approach the pedagogy. I write in Swedish and Roger translates into English. Great fun!

Four years ago, Kastanjen needed a temporary substitute. Roger suggested his son Toby as a substitute. Toby is now like a hub of middle school and works in a wonderful team with talented educators and Roger is at Kastanjen every day in various matters. The circle is complete!

Of course, part of the circle consists of my daughter Maria, now the principal and her husband as sports teacher and home economics teacher at the school!

My daughter Karin belonged to the first class at Kastanjen in 1994 and she went there all her primary school years. When she and her classmate Emma chose high school, they chose a high school based on cooperative learning. It turned out that they fit like a glove there and they soon became leading students in high school. Emma became a sports teacher and Karin is now restaurant manager at Urban Deli on Sveavägen in Stockholm.

THRIVE Nordics: More related to the writing process- do you often write when you are based in Stockholm or during your seasons in Gotland?

Inger: I write everywhere. I have always written and my teachers have seen that I enjoy writing and have always encouraged me. My mother was my biggest supporter and always wanted to read all my essays and texts that I wrote throughout my school days. I have taken this into account and by encouraging students to write, my students have become very good at this. They always got better at writing than at math, for example!

Over the years I have written several books. I started with ”Jag kan namnet på elva farfar” which is about how I worked with Syrian children and Swedish children in the same class and how their parents were involved in school life. That book has been translated into Danish and was published in many editions at the Multicultural Center in Botkyrka. Then I wrote ”Verkligheten som lärobok” published by Almquist and Wiksell. “Det trevande försöket” is a kind of continuation of that book. The book I like the most is called “Att få synas för det man vill ska synas” and is published by the Special Education Institute. It is about my work at Kastanjen but with a special focus on everyone who needs a little more. The book that has sold the most is called “Livet lever vi nu” and is about language development in a multicultural class. It has been used as course literature in several courses in teacher education, including in Malmö.

THRIVE Nordics: There are so many elements of Freinet education that stand out – the interaction of older students with younger students, the rotation of duties (such as kitchen duty), the central theme of Work based learning, the emphasis on interaction with the local community.  Reading your books one learns quite a bit about how the pedagogy functions in real time in school everyday. Do you have suggestions and tips for those who would like to more about Freinet? 

Inger: Two weeks ago, the Freinet movement arranged a day on the basics of Freinet pedagogy in Gothenburg, which I was invited to lecture at. It was great fun and the participants wanted more. I have arranged a weekly course in Freinet pedagogy on southern Gotland for 20 years. In recent years, the course has been down but people want me to resume it again. I have not decided yet if I will. On the other hand, I would like to develop the workshops that we started at Kastanjen two years ago, but which have been cancelled now during the Corona times. We plan to have a workshop on making books (which we learned in Gothenburg) and also on pictures in Swedish teaching. One does not really dare to hope that it will be possible to implement yet of course.

THRIVE Nordics: THRIVE Nordics is largely focused on issues of education for children with various diagnoses and special needs but also to explore issues of educational diversity.  Freinet certainly offers another model of education and learning here in Sweden.  What are your thoughts on the role of educational diversity in society and what Freinet schools offer in this regard?

Inger: As my daughter Maria wrote, we occasionally discuss how good Freinet’s pedagogy can work for children with special needs. In my book ”Att få synas….” I write about just this. Those kids have no diagnoses (at least they are not diagnosed!) but still need something different than many others. Nowadays we have children who are enrolled in special needs but who, according to their parents’ wishes, go to Kastanjen. It works well I think. There is a boy in high school who has an assistant who accompanies him and a boy in middle school who has an assistant who is available for the entire middle school during parts of the week. In preschool, there is a girl who has an assistant linked to her. I think it goes very well, but I also know of some children for whom it has not worked at all.

THRIVE Nordics: What are your thoughts on the future of Freinet in Sweden?

Inger: I hope, and believe, for a re-ignition!

All photos provided by Inger Nordheden

Visit the Swedish Freinet movement online

På Svenska

Jag började på Lärarhögskolan i Stockholm 1968, det år som kårockupationen i Paris och senare även i Stockholm ägde rum. Det var en tid av framtidstro och ”rebellanda”. Lärarhögskolan var reformerad och lektorer från ”fältet” togs in för att förnya lärarutbildningen. För oss som då påbörjade vår utbildning kändes det helt rätt och det blev en naturlig del av vårt lärarblivande. Demokratibegreppet hyllades och vi studenter uppmuntrades att ifrågasätta och aktivera oss. I min studentgrupp ifrågasatte vi huruvida vi skulle ha graderade betyg på våra tentor eller om vi alla skulle ha samma betyg. Vi fick igenom gruppbetyg vilket för mig varit avgörande på mitt sätt att se på de möjligheter människor har att påverka.

Under sjuttiotalet kom en mängd progressiva rörelser fram. En hette Aktiv Skola. Där samlades många radikala studenter och även färdiga lärare. Man ordnade seminarier över weekends och där bildades flera pedagogiska grupper. 

Freinets ”För folkets skola” hade översatts till svenska och även flera böcker av Maria Montessori och Rudolf Steiner kom samtidigt ut på svenska. Alla de tre gamla pedagogerna (som då alla var döda) dammades av och befanns väldigt moderna. Alla tre menade att skolan var garanten för ”Aldrig mera krig” och många seminarier anordnades för att lyfta fram de olika pedagogiska riktningarna. Både Montessoripedagogiken och Waldorfpedagogiken bedrevs inom de privata skolorna, vilket inte alls passade de som anslöt sig till Freinets tankar utan man valde att försöka sprida Freinets tankar inom den, då, statliga skolan. 

1976 bildades Freinetrörelsen i Sverige som kom att kalla Kooperativet för Arbetets pedagogik. Jag gick med i gruppen redan då och har sedan dess arbetat för att utveckla Freinets pedagogiska filosofi. 

Från början anordnade Freinetrörelsen s k Arbetsveckor på sommarlovet och jag valde att delta på minst en sådan vecka varje sommar. Jag tog med mig mina barn, vi sov på madrasser i något klassrum, barnen deltog i barngruppens verksamhet och vi vuxna delade in oss i grupper som på olika sätt fortbildade oss i pedagogiken. Dessa veckor höll på många år med ebbade ut när barnen blev så stora att de inte längre vill följa med!

Jag blev tidigt en del i gruppen som producerade tidskriften ”Kaprifol” vilken började som en mycket enkel produkt som vi i gruppen jobbade med varannan tisdag i många år. Vi skrev på maskin, vi ritade bilder, vi klippte och klistrade och skickade sedan varje original till en Freinetlärare i Göteborg, som tryckte tidningen på Göteborgs universitets tryckeri. Efter det tog vi vid igen och skrev kuvert och skickade ut tidningen till alla medlemmar. 

Vartefter tekniken utvecklades så blev det mer och mer ett ensamjobb för mig som var med ända tills tidningen endast blev en webbtidning.

1994 startade Freinetskolan Kastanjen och året innan startade Drakbergsskolan i Göteborg. Då hade skolan kommunaliserats och friskolereformen genomförts. Efter Kastanjen startade Freinetskolan Mimer i Norrtälje där Ann Pihlgren blev rektor efter några år. Hon blev sedan en ledande person inom rörelsen och var under ca tio år ordförande i KAP. Jag efterträdde henne och var också ordförande väldigt länge. Jag har inte riktigt koll men jag tror att det var ca 15 år. Mimer blev oerhört framgångsrik och efter några år delade den sig i två skolor och man startade Freinetskolan Hugin. Tallbacken i Ljusdal och Freinetskolan i Lund startade också i samma veva. 

Från början fanns det inte förskola på alla Freinetskolor men numera är det endast Tallbacken som inte har förskola. Vi insåg att fostran borde påbörjas så tidigt som möjligt och genom åren har vi märkt att det är skillnad på de barn som är ”Freinetbarn” och de som kommer in senare. Det yttrar sig framför allt i hur barnen arbetar i grupp och hur de tänker om demokrati.

Redan innan vi startade Kastanjen hade jag hamnat i ”studiedagssvängen”. Jag anlitades av olika kommuner och olika skolor över hela landet för att föreläsa om hur man kunde organisera sin verksamhet så att den nya läroplanen Lgr 80 kunde implementeras på ett naturligt sätt. Detta fortsatte jag när vi startade Kastanjen och mer och mer kom jag att åka runt och prata på studiedagar och numera deklarerade jag alltid att jag byggde mina exempel på att jag var engagerad i Freinetrörelsen. Efter nio år på Kastanjen rekryterades jag till Lärarutbildningen på Lärarhögskolan i Stockholm men jag släppte aldrig mitt engagemang på Kastanjen. Således lät jag de blivande lärarna träffa högstadieelever från Kastanjen som i grupper om fyra kom till mina lektioner på lärarutbildningen för att berätta om olika teman. Det var inte svårt att hitta dem. Om kursen handlade om språkutveckling bad jag eleverna fokusera på hur vi på Kastanjen arbetade med elevernas modersmål och bad dem berätta om den mångkulturella skola som de gick på. Eleverna blev jätteduktiga på att berätta och under många år var deltagandet i mina kurser betygsgrundande så eleverna ansträngde sig mycket. Ofta trodde studenterna att Kastanjeeleverna gick på en elitskola!

Efter några år på Lärarhögskolan blev jag studierektor på Lärarhögskolans språkavdelning och när Stockholms Universitet övertog lärarutbildning 2008 fortsatte jag som utbildningsledare på institutionen för språkdidaktik. Där stannade jag till 2014 då jag gick i pension. På hösten 2014 behövde de en tillfällig vikarie på Kastanjens lågstadium och jag hoppade då in för att hjälpa dem. Detta slutade i att jag stannade i fyra år! Det var roliga år med härliga barn och härliga kollegor. Numera träffar jag treorna och arbetar med att låta eleverna skriva texter, som sedan blir en bok, och organiserar teaparty på engelska för treorna. Just nu ligger allt sådant nere förstås men jag hoppas att vi ska få till det på våren.

BOK: “Adventures in Education: The Emergence of the Modern School Movement in Sweden” (Det trevande försöket: En bok om Freinetpedagogik)

Redan tidigt av Kastanjens historia dök Roger Brett upp. Han bor i ett gammalt hus bredvid Kastanjen och han och hans fru hade i ganska hög ålder fått en son som heter Toby. När det blev dags för Toby att börja på förskolan insåg föräldrarna att det fanns en förskola ett stenkast från deras hus. När Roger gjorde entré förändrades allt! Han var musiker och arbetade sedan många år med radioreklam på engelska. Han är född i England men har bott här i Sverige i minst trettio år nu. Trots det pratar han jättedålig svenska! Däremot förstår han allt och är mycket säker på sitt eget språk. Vi möttes när Toby började sexårs. Då kom Roger upp till och frågade om lärare i skolan inte vill dricka kaffe på fredagarna. Under alla år på förskolan gick nämligen Roger på fredagarna och hämtade Toby. Samtidigt frågade han Evin (som fortfarande jobbar på den avdelningen) om det inte fanns något kaffe. Evin fixade fram kaffe och plötsligt märkte hon att det kom fler pappor för att hämta sina barn just på fredagarna så hon bakade en sockerkaka och bjöd dem på. Så började en pappakultur på avdelningen Nyckelpigorna som utvecklade sig till en samtalsgrupp och plötsligt stannade papporna länge vid kaffebordet; längre än de borde för vid 17-tiden gick den sista i personalen hem och barnen överlämnades till fritids. Vanligen var det ett eller två barn som var kvar vid den tiden men plötsligt var det en hel hög! 

När så dessa barn började i sexårs befann sig papporna bland lärare som inte verkade fatta att de skulle bjuda på kaffe och därför vände sig Roger till mig för att höra om inte mina mellanstadieelever kunde ordna fredagscafé för papporna och dessutom passa barnen under tiden. Jag hängde på och under flera år blev dessa fredagscafén en bra inkomstkälla för min klass.

En gång upptäckte jag och klassen ett engelskt citat på tavlan. Roger hade skrivit något tänkvärt vilket blev upptakten till ett samarbete som fortfarande är levande. Varje år arrangerar vi teaparty för treorna t ex. (Bifogar bild) Eftersom Roger dessutom är konstnär så har han genom åren dekorerat olika projekt och väggar på Kastanjen. Det senaste var ”Berättelsernas träd” i Lilla biblioteket.

Under alla år har Roger gått omkring i skolan och pratat engelska med barnen. Alla barn pratar engelska med Roger, även de allra minsta! 

När Roger läste min bok ”Det trevande försöket” föreslog han att han skulle kunna översätta den till engelska och menade att vi skulle bli rika på att sprida den till engelskspråkiga länder! Det blev vi inte men han har sedan även översatt min bok ”Vårt liv på Kastanjen” och nu senast Freinets egen bok ”För folkets skola” till engelska. 

Vi har ett nytt projekt som vi snart ska starta upp, nämligen att utgå från ”Konstanterna- Truisms” och liksom bakvägen närma oss pedagogiken. Jag skriver på svenska och Roger översätter till engelska. Jättekul!

För fyra år sedan behövde Kastanjen en tillfällig vikarie. Roger förslog sin son Toby som vikarie, och på den vägen är det, som man säger. Toby är nu navet på mellanstadiet och jobbar i ett härligt arbetslag med duktiga pedagoger och Roger befinner sig på Kastanjen varje dag i olika ärenden. Cirkeln är sluten!

En del av cirkeln består förstås av att min dotter Maria numera är rektor och att hennes man är idrottslärare och hemkunskapslärare på skolan!

Min dotter Karin tillhörde den första klassen på Kastanjen 1994 och hon gick hela sin grundskoletid där. När hon och hennes klasskamrat Emma valde gymnasium valde de ett gymnasium med grunden i kooperativt lärande. Det visade sig att de passade som handen i handsken där och de blev snart ledande elever på gymnasiet. Emma blev idrottslärare och Karin är numera restaurangchef på Urban Deli på Sveavägen i Stockholm.

Om skrivprocessen

Jag skriver överallt. Jag har alltid skrivit och mina lärare har sett att jag tycker om att skriva och har alltid uppmuntrat mig. Min mamma var min största supporter och ville alltid läsa alla mina uppsatser och texter som jag skrev genom hela min skoltid. Detta har jag tagit till mig och genom att uppmuntra elever till skrivande har mina elever blivit väldigt duktiga på detta. De blev alltid bättre på att skriva än på matte t ex!

Genom åren har skrivit flera böcker. Jag började med ”Jag kan namnet på elva farfar” som handlar om hur jag jobbade med syrianska barn svenska barn i samma klass och hur deras föräldrar var involverade i skolans liv. Den boken är översatt till danska och utgavs i många upplagor på Mångkulturellt centrum i Botkyrka. Sedan skrev jag ”Verkligheten som lärobok” utgiven på Almquist och Wiksell. ”Det trevande försöket” är en sorts fortsättning på den boken. Den bok jag själv tycker mest om heter ”Att få synas för det man vill ska synas” och är utgiven av Specialpedagogiska institutet. Den handlar mitt arbete på Kastanjen men med speciellt fokus på elever som behöver lite mer. Den bok som har sålts allra mest heter ”Livet lever vi nu” och handlar om språkutveckling i en mångkulturell klass. Den har använts som kurslitteratur på flera kurser på lärarutbildningen bl a i Malmö. 

För två veckor sedan arrangerade Freinetrörelsen en dag om grunderna i Freinetpedagogik i Göteborg, vilken jag var inbjuden till att föreläsa på. Det var jättekul och deltagarna ville gärna ha mer. Jag har ju arrangerat en veckokurs i Freinetpedagogik  på södra Gotland under 20 år. De senaste åren har kursen legat nere men folk vill att jag ska återuppta den igen. Jag vet inte om jag kommer att vilja göra det. Har inte bestämt ännu. Däremot vill jag gärna utveckla de workshops som vi startade på Kastanjen för två år sedan, men som legat nere nu under Coronatiderna. Vi planerar att ha en workshop om att tillverka böcker (som vi lärde oss i Göteborg) och även om bilder i i svenskundervisningen. Man vågar inte riktigt hoppas att det ska gå att genomföra ännu förstås. 

Om pedagogisk mångfald

Som min dotter Maria skrev så diskuterar vi då och då om hur bra Freinets pedagogik passar för barn med särskilda behov, men i min bok ”Att få synas….” skriver jag om just detta. De barnen har inga diagnoser (åtminstone är de inte diagnostiserade!) men behöver ändå något annat än många andra. Numera har vi barn som är inskrivna på särskolan men som enligt föräldrarnas önskemål går på Kastanjen. Det funkar bra tycker jag. Pojken på högstadiet har en assistent som följer honom och pojken på mellanstadiet har den assisten som finns till för hela mellanstadiet under delar av veckan. På förskolan finns en flicka som har en assistent knuten till sig. Jag tror att det går väldigt bra, men jag känner också till några barn som det inte alls har fungerat för.

Om Freinets framtid i Sverige

Jag hoppas, och tror, på en nytändning!

Next Post

Interview with Rebecka Koritz of “En Skola från Scratch”

Sun Nov 22 , 2020
Discussing Pedagogical Diversity, Alternative Schooling, the Right to Learn *Swedish version follows after English Rebecka Koritz was born and raised in Sweden where she trained and worked as a teacher. Since 2003 she has lived in Mexico where she’s been working as a catalyst for change by hacking the conventional […]